Okej, jag har inte nämnt det här förut men jag hade en pojkvän..
Som ni kan gissa er till så har jag ingen längre..

Det är ingen annans än mitt egna fel.
Han hade inte gjort någonting fel, jag vill bara inte vara bunden till någon för tillfället.
Jag föreslog en paus men han ville inte det, så jag får acceptera att han inte vill senare.


Jag ångrar det regält men jag vet att det är bäst såhär, även om jag inte vill inse det alls så vet jag det innerst inne.
Vet någon hur det känns ?
Eller är jag ensam i hela världen om det ?
Nu har jag sån jävla ångest över att jag gjorde det, men det går väl över ?
Tiden läker alla sår.
Eller ?
Don´t think so bitch !

Det var just därför detta hände, för tiden läker inga sår.
Jag vill inte gå in på detaljer just nu som hela världen kan läsa så jag berättar lite utanför min värld..

Jag hade en pojkvän en gång som var otrogen med min bästa vän.
Det är det som sitter inuti mej och skaver.
Men är det någon som förstår det ?
NEJ, inte en jävla människa på denna jord kan inse hur sårad jag blev.
Det har iallafall gjort så att jag inte kan lita på människor.
Speciellt inte pojkvänner.
Men, även gick jag in i ett förhållande.. För tidigt har jag kommit på nu..
Och pågrund av att jag inte kunde lita på någon förstördes allt.
Vi hade allt med bråk och jag skar mej och vi bråkade ännu mer..

Sen när det började närma sej 1 år såg allting ljust ut, på min sida.
Han hade börjat tröttna på bråken, orkade helt enkelt inte. (Idag förstår jag honom)
Han lämnade mej, och min livs svåraste period började.
Jag började skära mej igen, jag blev deprimerad och grät allt oftare.
Jag lämnade mitt liv. Jag försvann till en plats där ingen kunde komma åt mej.
In i mej själv, jag blev inåtvänd och pratade inte med någon.
Jag var en levande död.

Sen efter en vecka hade jag bönat och bett så mycket att jag fick tillbaka honom.
Men jag var alltid nervös, vågade aldrig lita på att han ville ha kvar mej.
Jag levde i ständig oro.
Tills jag fick reda på en hemsk sanning..
Han HADE tröttnat på mej.
Han ville inte ha mej, han ville ha en annan tjej.
Jag fick reda på det och gjorde slut. (Det var andra gången vi hade gjort slut)

Sen gick hela sommaren, jag försökte glömma.
Försökte låta bli rakbladen och tog min medicin bara när jag skulle.
Jag var som en zombie, hela sommaren, sa det jag blev tillsagd att göra.
Jag hade inte roligt, jag vågade inte ha roligt.
Sen skulle skolan börja, jag ville inte gå i skolan..
Vi skulle gå i samma klass..

Men vi började prata, började umgås med varandra igen.
Vi började få tillbaka känslorna för varandra och jag visste inte vad jag skulle göra..
Det slutade med att vi vart tillsammans igen.
Jag kunde fortfarande inte lita på honom till 100% utan jag var alltid tvungen att fråga vilka han pratade med.
Det blev jobbigt när hösten kom för jag blev deprimerad.
Det sliter på förhållandet då och jag orkade inte med att gå igenom allting igen.

Därför bestämde jag mej att inte gå igenom det.
Jag sa som det var och det slutade som det gjorde..

Jag hoppas att du förstår Robin..